Framtidsbloggen

Nytt nyhetsbrev: Ultratransparens

Börjar du tycka begrepp som social media, Web 2.0 och Twitter står dig upp i halsen? Detta nyhetsbrev går bakom kulisserna och ser vad det hela egentligen kommer att landa i. För oavsett vilken teknik som används så är den resulterande trenden ultratransparens. Konsekvenserna kommer att bli större än man kan ana för företag och organisationer. Och för privatpersoner. Enjoy!

Läs nyhetsbrevet “Tema Ultratransparens“.

Lösningar på internets problem - Del 1: Flattr

Internet är på många sätt bra och nödvändigt. Men det har också många problem. Fast man kan inte längre tala om internets barnsjukdomar - det är nätet alldeles för gammalt för - utan snarare om ett antal vuxenkrämpor. Exempelvis följande:

• Mikrobetalningar
• Upphovsrätten
• Spam
• Säkerheten

Flera av dem skär över flera områden som juridik, teknik och människans beteende, vilket förstås komplicerar bilden. Vi drömmer om quick-fix-lösningar men dessa är lika sällsynta som Anjas förstaplatser i vinter.

Jag har definitivt inte svaren på hur alla dessa problem ska lösas men tänkte ta mig an dem ett efter ett för att se vad som står till buds för närvarande. Således hoppar vi direkt in i mikrobetalningar.

Mikrobetalningar har en lång historia av misslyckanden bakom sig. År 1998 höll jag regelbundet kurser i EUs regi om “elektronisk handel” och förväntningarna på den tiden var stora på att betalsystem snabbt skulle komma på plats. Danske Bank och Deutsche Bank satsade då på “e-cash” som var en elektronisk plånbok man skulle ha på sin dator, ungefär på samma vis som det likaledes misslyckade cash-kortet. SET var en annan bankstandard som skulle lösa betalningsproblematiken men hade för många inblandade aktörer som drog åt olika håll.

Min profetia var då att ett säkert betalsystem skulle finnas på plats 2001. Detta var som sagt innan jag började jobba systematiskt med omvärldsanalys

Ett av de grundläggande problemen med mikrobetalningar sätter Chris Andersson fingret på i boken Free (för en sammanfattning av boken se nyhetsbrev på temat gratis). Han menar att det inte är kostnaden i sig som är avskräckande, utan den mentala transaktionskostnaden. Att fatta beslut kräver vår uppmärksamhet och tankekraft. Vi måste bedöma om handlaren är pålitlig, om priset är det rätta, om det passar vår image, etc. Om kostnaden däremot är noll, så behöver vi inte starta denna tankeprocess. Efterfrågan på det som är gratis överträffar vida det som är billigt. Ett öre kan göra hela skillnaden, vilket är anledningen till att mikrobetalningar inte tidigare har slagit igenom.

Peter Sunde & Co har nu tagit ett nytt innovativt grepp där man helt släpper betalningsdimensionen i mikrobetalningar. Det handlar inte om att köpa saker, utan om att sponsra det man tycker om. Flattr är namnet på den nya tjänsten som beskrivs som “social micropayments”. Idén i sig är genial, hur ofta är det inte man har velat skänka några ören eller kronor till någon man verkligen tycker har gjort något bra på nätet? Nu har man chansen att göra det genom ett klick på deras Flattr-knapp.

Principen bygger på att man betalar in ett fast belopp som sedan fördelas till de webbsajter man valt att sponsra. Ersättningen dessa får beror alltså på hur många personer som totalt klickat, samt även hur många andra sajter dessa personer har valt att stödja. Även om beloppen per klickare är små, så bildar många bäckar små en stor å, som de säger i videon nedan. Enligt uppgift har de till och med sett till att Skatteverket ska vara nöjda med systemet!

Om detta är lösningen på mikrobetalningar återstår att se, men ett system som bygger på kärlek snarare än tvång ligger helt i linje i tidsandan. Se även ikonen under videon nedan för att få en idé om det hela.

Framtidens tidning

Jag får ibland frågan hur ofta jag har haft rätt när jag har “siat om framtiden”. Men frågan är fel ställd. Att jobba med omvärldsanalys handlar inte om att förutspå framtiden, utan om att utforska den. En av metoderna är scenarioanalys där man målar upp olika tänkbara framtidsbilder. Det går alltid att hitta exempel ur dessa på saker som inträffat i verkligheten. Och det är precis lika lätt att sopa alla felbedömningar under mattan.

Att Apple lanserade iPad var för många ingen överraskning då det har spekulerats ett tag. Men detta var en sån sak som fanns med i ett tidigare scenarioarbete jag utförde åt den internationella paraplyorganisationen World Association of Newspapers för ett par år sedan. Målet var att skapa framtidsscenarier för framtidens tidning 2020. Här är en del av ett av de fyra scenarierna:

“A key driver to the development has been rapid technology development as well as quick uptake. Electronic devices are light, thin and cheap. One of the most exciting products is iPaper, a foldable display from Apple launched in 2012. The iPaper is updated frequently over broadcasting networks. News is mainly distributed by Google and NBS in cooperation with broadcast or telecom operators. The iPaper also has additional functionality and can be used to watch TV and movies. In fact, reading tends to fade away among younger people as we move into a more visual society.”

Även om de exakta detaljerna är fel så är fördelen med scenarioarbete just att man kan kliva in i tänkbara framtida världar och utforska dem flera år innan de verkligen händer. På så sätt skapar man en mental framtidsberedskap. Numera fokuserar jag på Framtidskartor som på ett mer kontinuerligt sätt följer den tänkbara framtiden. Att göra scenarioövningar var femte år eller så blir alldeles för långsamt för de flesta företag. Framtiden kommer till oss snabbare än vad vi tror…

Social media inför valet

Efter Obamas framgångar med social media för ett år sedan har svenska politiker proppat sig fulla med lärdomar om hur de ska kunna kopiera konceptet. Det är förstås intressant att fenomen som Facebook, Twitter och bloggar som inte ens fanns för 10 år sedan i princip kan fälla avgörandet i valet.  Även nya verktyg hjälper oss att orientera oss i informationsöverflöde, t.ex. Politometern.

Ur en demokratiysynpunkt är det förstås jättebra att vi har en plattform där alla kan vara med och bidra. Kanske ser vi faktiskt ett nyvaknat intresse för politik på en gräsrotsnivå. Å andra sidan kan man förstås också se det som att politiken estetiseras. Den rationella argumentationen får ofta stå tillbaks för förenklade och starkt retoriska budskap. Det sakliga faller bort och formen betonas. Ytan blir viktigare än innehållet.

Det blir inte det parti som har bäst politik som kommer att vinna, utan det parti som lyckas skapa störst förtroende. Bakgrunden är att det inte längre finns någon sanning. Med alla dessa experter och tyckare på nätet tappar vi lätt förtroendet. Sanningen ligger i betraktarens öga och beror helt på perspektivet vi anlägger. Istället för en sanning har vi en mosaik av små sanningar, där var och en själva väljer vilka de vill ta till sig och tro på. Vi får nöja oss när vi tycker att något är sant nog. De politiker som lyckas skapa ett förtroende som får oss att känna att det som de säger är sant nog är de som kommer att vinna.

TV für alle

När jag för 5 år sedan genomförde en studie om framtidens TV så var en av frågorna i enkäten nåt i stil med: “Tror du att du kommer att ha en TV-kanal som bara rör ditt intresse om 5 år?”. Jag minns inte hur folk svarade men det man kan säga är att det i alla fall mer eller mindre är en realitet idag. På YouTube kan man hitta det mesta inom ett visst område. Andra grupperar och kategoriserar klipp i kanaler, som YouTV.se.

Det är nu inte bara lagrade klipp det handlar om utan även livesändningar. I morse var det friidrott på “TV”. Men inte Kallur & Co utan min kompis son Oscar 10 år som skulle hoppa längdhopp. Jag följde “sändningen” live och fick se honom ta nytt personligt rekord. Min kompis höll i mobilen och agerade även kommentator. Antalet tittare var en (1), dvs jag. Min personliga TV-kanal. Alla andra miljarder på internet hade förstås möjlighet att se det hela, men gjorde antagligen något annat denna lördagmorgon.

I takt med att avstånden krymper så tror jag att vi snart kommer att se varenda ungdomstävling inom varenda idrott streamad live på nätet via Bambuser eller liknande tjänst. Kravet på, eller snarare önskan om, direkthet kommer vida överträffa kravet på kvalitet. Precis som många fotar hysteriskt på krogen så kommer vi istället se en videokultur ta över. Vi kommer ideligen att hamna på nätet i förgrunden eller bakgrunden när andra filmar. Med eller mot vår vilja. Och de flesta kommer tids nog att sluta bry sig. Privatlivet som vi tidigare kände det upphör inom 10 år. Hur låter det som framtidsprofetia?

Mot singuläriteten

“Själv är bäste dräng”, “var och en är sig själv närmast”, “bra karl reder sig själv”, ”hjälp dig själv så hjälper dig Gud” och “sköt dig själv och skit i andra”. Trots talesättens generaliserade karaktär så säger de något om den svenska folksjälen. Man ska klara sig själv och inte ligga andra till last. Etnologiprofessorn Åke Daun menar att svenskar strävar efter oberoende och gärna söker ensamhet.

Under de senaste decennierna har vi sett en tydlig utveckling mot allt fler enpersonshushåll - i Sverige är andelen hela 47 procent. Det är den högsta andelen i världen (snittet för alla länder är 12 procent). Och i storstäderna är siffrorna ännu högre med Stockholm i topp på 60 procent. Antalet hushåll i Sverige har sedan 1990 ökat med 650 000 stycken. Av dessa nytillkomna hushåll är hela 88 procent enpersonshushåll. Det tycks som att vi är på väg mot ett singulärt Sverige.

Senare barnafödande

Barn är själva livets föutsättning. För utan nya barn går jorden under. Men i Sverige talar vi om att “skaffa” barn medan man i andra länder talar om att ”få” barn. För de flesta svenskar är det en planerad händelse som måste passa in i det övriga livet. Innan man bygger sitt bo vill man ha utbildat sig, varit ute och rest och fått fäste på säväl arbetsmarknaden som bostadsmarknaden.  Och förstås träffat Mr/Ms Right. Dessutom ska man på olika sätt ha hunnit förverkliga  sig själv och ha gjort alla de saker som är oändligt mycket lättare utan ett par barn i släptåg (eller för all del en tafatt man).

Barnafödande är därmed inte som tidigare en självklar del i livet, utan något som konkurrerar med övriga ambitioner. Det blir en avvägning i kvartslivstiden där många faktorer tas i beaktande. Sammantaget har vi under de senaste årtiondena sett att barnafödandet har skjutits upp allt längre. Genomsnittsåldern för första barnet för kvinnor är numera 29 år och för män 31 år. I Danderyd och på Östermalm i Stockholm är snittåldern för förstföderskor hela 32 år. Ökningstakten har på senare år mattats och det finns försås en biologisk gräns för hur hög denna siffra kan bli. Men den åldersgrupp som ökar snabbast av alla är kvinnor över 40 år. Hela 4,7 procent av alla barn som föds har en mamma äldre än 40 år. Man får tänka efter två gånger innan man i hasten frågar om det är “farmor som hämtar barnbarn” på dagis…

Färre och färre lägereldar

Under 60-talet lockade Lennart Hyland uppemot fem miljoner svenskar att bänka sig framför TV:n – varje vecka. Det är än idag en imponerande tittarsiffra. Under 2000-talet har inget TV-program haft högre tittarandel. Massmedia fungerade på den tiden som en modern lägereld, något familjen samlades runt för att gemensamt ta del av nyheter och underhållning. Det begränsade utbudet var anpassat till en bred publik vilket gjorde det lätt att samsas om vad man skulle ta del av. Kanalerna och programmen var få och man rättade sin smak till det allmänna och höll till godo. Massmedia följdes av massorna trots sin trubbighet – det var bra för många men bäst för ingen.

Om vi förflyttar oss till 1996 så var det över 50 TV-program som lockade fler än 25 procent av de svenska ungdomarna att samtidigt se på TV. Det känns idag nästan overkligt att program som Söndagsöppet, Bingo-Lotto och Agnetas nyårskarameller lockade över en fjärdedel av de unga. Som en jämförelse var det under 2009 endast två program som lyckades med denna bedrift: Melodifestivalfinalen och Kalle på julafton. Det blir stadigt färre och färre lägereldar. Det tycks som att mikromedia regerar.

Streamad film med barnsjukdomar

I oktober 2008 skrev jag ett blogginlägg om att internet är världens största jukebox. Spotify hade just lanserats och fungerade riktigt riktigt bra. Jag skrev om att det nästa naturliga steget var att inkludera även filmer vilket har berörts även i senare inlägg. Internet blir inte bara en jukebox utan hela jämrans videobutiken också.

Efter att nu ha testkört Voddler ett tag så kan man väl sammanfatta situationen med att de inte lyckats lika bra som Spotify och snabbt måste fixa alla barnsjukdomar för att inte hamna under konsumentens acceptansnivå. Några observationer.

• Gränssnittet suger. Bland det första man får lära sig i kursen om användbarhet är att inte uppfinna hjulet på nytt. Genom att skapa gränssnitt med nya visuella koncept förvirrar man lätt användaren och att navigera kräver en insats. I Voddlers fall fungerar inte musen och man får istället irra runt med piltangenter och trycka enter för att välja. Det hade varit betydligt bättre att anamma endera webbgränssnittet eller ett vanligt applikationsgränssnitt som folk kände igen sig i.
• Stabiliteten är kass. Alla som har kört Spotify vet hur snyggt lösningen fungerar. Allt startar direkt när man klickar (fiffigt va, maila mig om du vill veta hur ). Till och med när man tappar nätkopplingen så “kraschar” programmet snyggt. Man vet att det strax funkar igen. Att skeppa över filmer istället för musik kräver förstås mer av nätet men Voddler kraschar oavbrutet. Endera i menyn eller under filmen. “Python script error” skriker det plötsligt ut över skärmen och man undrar vad det är som händer.
• Filmutbudet är begränsat. Det är förstås förlåtligt att man inte har alla filmer i världen. Det är knappast Voddlers fel utan snarare filmbranschens. Men det är inte många filmer som man verkligen längtar efter att se. Det känns som en redan urplockad reahylla på en bensinmack. Oaktat detta faktum så är det kanske ett större mysterium att inte fler betalfilmer finns tillgängliga. Men Voddler kanske inte vill halka in i Film2Home-nischen utan vill verka just gratis.

Världen krymper ju mer vi fotograferar

Hur många foton behöver vi ta innan alla platser på jorden är fotograferade? Frågan kan tyckas märklig, men med tanke på att omkring 2 miljarder foton laddas upp dagligen till nätet så börjar jorden sammantaget bli rätt väldokumenterad. Det intressanta är när alla dessa foton börjar sättas i relation till varandra. Microsoft har tidigare visat tuffa demos på detta och nu kommer Nokia med en lösning som heter Image Space.

Tanken är att alla foton som tas även har metadata som kommer från sensorer som GPS och kompass. När varje bild laddas upp på nätet så finns således info om var den är tagen och i vilken riktning. När du tittar på en av dina egna bilder i Image Space, så kan du upptäcka att andra har fotat på samma plats, men kanske med en något annorlunda vinkel. Du kan då klicka dig vidare på denna bild. Och sen vidare på nästa. Och nästa. Etcetera. Det blir ett nytt sätt att upptäcka världen. Begreppet “armchair exploring” står sig än. Man kan förstås betrakta detta som en användargenererad version av Google Street View. Men rätt fräckt är det.