Framtidsbloggen

Som en puma nerför Kungsgatan…

De flesta har säkert sett tvåhjulingen Segway som balanserar fram på trottoarerna. Innan sommaren meddelade General Motors och Segway att de tillsammans ska utveckla en modell som heter PUMA. Produkten är en ny form av mikrofordon som kommer att lanseras 2012. I och med att den tar upp mindre plats, drar mindre energi, har färre delar och har mindre utsläpp så ses den som en framtidsprodukt med stor kommersiell potential. Prototypen går i 90 knyck och kommer 5 mil innan den måste laddas upp igen.

Det kanske mest intressanta är deras koncept “mobility as a service”. Tanken påminner om alla de lånecyklar som finns överallt i Stockholm (som finansieras av bland annat Alvedons reklam på dem). Istället för att alltså äga en egen PUMA så lånar man helt enkelt en när den behövs. Detta är kanske den mest intressanta trenden inför framtiden: kommer vi se ett minskat privat ägande och istället se en låne- och hyrverksamhet av olika kommunala ting som vi broderlig och systerligt delar med varandra växa fram?

Jag tycker det vore en mycket intressant utveckling. Ägandet i sig har ju många nackdelar: kostnad för inköp, rengöring och underhåll, förvaring, ständigt en viss mindshare var produkten är eller borde vara, värdeminskning, andrahandsförsäljning som tar kraft och tid, etc. Nej gör som Tim Ferriss som skrev 4-hour Work Week, hyr en Ferrari i en vecka och kör er trötta så behöver ni inte köpa någon.

Jobby är framtiden

Det är när man ser flera liknande signaler som man ska börja hålla utkik efter en ny trend. Exempelvis har jag läst en del på senare tid om hur ungas inställning till arbete håller på att förändras. I ett mycket intressant blogginlägg gör Erik Starck en jämförelse mellan jobb och fritid. I princip är resonemanget följande: traditionellt sett innebär fritid att man gör roliga saker - och arbete att man gör tråkiga saker. Med frågan hängande i luften, varför går det inte att kombinera dessa?

Han lanserar begreppet “jobby” som är en kombination av jobb och hobby. Mycket träffande tycker jag. Och detta kommer troligen bli allt vanligare. Många unga kommer värdera ett intressant jobb högre än en karriär i ekorrhjulsanda där släkt och familj hela tiden kommer i kläm för att man ska tjäna mer pengar. I vissa fall kommer det att ske i egen regi som miniprenör och i vissa fall som anställd.

Om vi tittar på historien så var många på 70-talet nyckelbarn. Man hade nyckeln i ett snöre runt halsen och fick klara sig själv hemma eftersom föräldrarna jobbade och slet. Men när dessa nyckelbarn har vuxit upp har de själva blivit curlingföräldrar. Det intressanta är att dagens unga ser båda dessa modeller som misslyckanden. I alla fall om man får tro en artikel i Business Week. Att satsa allt på karriären är lika fel som att satsa allt på barnen. Istället är tanken att dagens unga ser arbete och fritid som sammanblandade. Varför måste arbete egentligen konkurrera med det övriga livet? När det istället kan komplettera det - något som troligtvis krävs att det är kul!

Dessvärre är nu inte de flesta arbeten som får jorden att gå runt roliga, som en kommentar löd. Det är därför man betalar folk för att göra dem. Men jag tror ändå att fler kommer att söka vägen som miniprenör och få in mer jobby i livet.

Trender är inte mode - men mode är trender

När man arbetar med trender brukar man vara noga att påtala att det är långsiktiga trender man ska arbeta med och inte modeflugor. Om höstjackan ska vara brun eller lila är mindre intressant än om det håller på att ske en värderingsförändring i inställningen till ägande exempelvis. I alla fall brukar man ha detta förhållningssätt om man ska titta 5-10 år framåt.

En fråga man naturligtvis kan ställa då: Vad får modeindustrin sin inspiration ifrån? Hur vet de om det ska vara lila eller brunt som gäller? Chansar de bara eller finns det någon metod de använder?

Det intressanta är att flera aktörer inom modeindustrin också arbetar med långsiktiga trender. Om vi tar företaget Pantone exempelvis så är det en av aktörerna som influerar de modefärger som gäller. De säger själva att de inte använder en kristallkula för att hitta “årets färger”, utan att det är ett resultat av observationer runtom i världen liksom aktuella frågor som påverkar vår framtid. Enligt egen uppgift sägs de omfatta sociala frågor, ekonomi, teknik, livsstilar, underhållning och inte minst konsumenternas behov, känslor, fantasier och ambitioner. Utifrån detta skapas sedan lämpliga färger och paletter. Se exempel på paletter nedan för att få en idé hur resonemanget gick 2009 (vissa texter på engelska för enkelhetens skull):

• Greenmarket - Tar fasta på trenden med lokalodlat och nyttigare mat. Färger: lemon, apple green, dijon, paprika, chutney
• Resourceful - Handlar förstås om att ta hand om världens resurser. Färger: golden ocre, aqua sky, orchid
• Transformations - Ständig förändring är livets enda konstant. Det handlar om att uppdatera historien utan att repetera den. Färger: stratosphere blue, lavender gray, pink, amber light
• Ambience - Känslor och estetik i en kärleksfull kombination. Färger: coffe bean, cognac, stone wash blue, silver pink
• Gatherings - De har tagit fasta på det alltmer centrala i det fysiska mötet. Färger: cypress green, sand, oasis, lemon curry
• Galaxy - Mystik och evighet som underliggande teman. Färger: extraterrestrial blue, silver, stormy violet, gold
• High Definiation - Högupplöst skall det vara. Och stylish. Färger: black, white, grey, purple, silver
• Pastiche - Kombinationer hör framtiden till. Inspiration från japanska anime. Färger: brown, mimosa yellow, little boy blue, tangerine

Tillgänglighet går före kvalitet

I lördags hade DN en artikeln som hette “Lyssning till varje pris“. Temat är det allmänna ointresset för högkvalitativ musik. Och då pratar vi ljudkvalitet och inte något annat. Även om MP3-formatet är dynamiskt så använder många personer en låg kodning som sänker kvaliteten. Jonas Nordin på Stim talar om “massornas totala ointresse för ljudkvalitet”.

Och det ligger något i det. Ett annat exempel är de radiosändare man kopplar till MP3-spelaren i bilen. De ger en högst risig ljudbild, men är ändå väldigt populära. Hellre lyssna på sin egen musik även om den är raspig, än radions skval med reklam och trista dj:s.

Och för video och tv tycks det inte vara bättre . YouTube är urexemplet på att tillgänglighet är viktigare än kvalitet. Och många ser nog friidrotts-VM på SVTs och TV4s webb, där i alla fall TV4 har så usel kodning att de borde skämmas.

Det intressanta i sammanhanget är inte att det förhåller sig på detta sätt, utan att vi själva förnekar det. Jag har i flera kvantitativa studier jag genomfört ställt frågor kring vad som är viktigast kring tv-tittande. Det som alltid kommer på första plats är, jo just det, hög kvalitet. I praktiken så vet vi att så inte är fallet. Det finns naturligtvis någon nedre gräns där saker och ting blir för dåligt och intresset helt svalnar (se till exempel på mobila tjänster pre-2009).

Kvantstudier måste alltid tolkas och behandlas med varsamhet och just här ligger det nog psykologiska faktorer bakom resultaten. Ingen vill påstå att kvaliteten är oviktig, det vore lite genant att säga att man accepterar pixliga filmer och kasst ljud. Men när den där härligt nostalgiska 80-talsvideon kommer upp på YouTube, då spelar kvaliteten en marginell roll. Tillgänglighet tycks övertrumfa kvalitet.

Mer trender i USA

Ytterligare en trend som var pataglig i LA var bekvamlighetstrenden. Detta ma vara en av de aldsta trenderna - manniskan har alltid gjort saker for att underlatta sina liv - men den ar fortfarande i full blom. Det ar speciellt pataglig i matindustrin med halvfabrikat och fardigmat. I LA fanns chai latte som gjordes med ett koncentrat som bas. Alltsa inga tepasar utan ett fardigt koncentrat som blandades direkt med mjolk. Smidigt sa det forslar. Man sparar ju sekunder!

Ett annat tecken var att alla fortfarande sitter ensamma och kor bil. Samtidigt som tunnelbanan i LA ar nast intill folktom. Det ma vara finanskris, men att ge upp sina bilar, nej det ar inget for amerikanerna…

Hitlistan 2019: Qpu$88, “Sazzoh (yah yah G-döng)”

Jag kan redan nu berätta om vilken låt som kommer att toppa hitlistan 2019: ”Sazzoh (yah yah G-döng)” av Qpu$88. Eller något liknande. Detta är en enkel trendspaning om man ser på utvecklingen av hitlistor genom tiderna. Det räcker med två exempel:

1989 (Billboard):

1. Chicago, “Look away”
2. Bobby Brown, “My prerogative”
3. Poison, “Every rose has its thorn”

2009 (Digilistan nu i veckan):

1. P-bros feat. DJ Trexx & Olga Pratilova, “Tingaliin”
2. Lady GaGa, “Eh, eh (Nothing else I can say)”
3. Flo Rida feat. Ke$ha, “Right round”

Den nya kollektivismen

Om individualismen har vi hört till leda. Alla ska vara unika varelser och förverkliga sina egna livsprojekt. Individualism likställs med egoism och det handlar om att kliva på andra för att synas och höras. Kollektivismen är satt på undantag. Föreningsliv, fackföreningar, politiska partier och andra kollektiva rörelser målas ibland ut som dödsdömda företeelser på längre sikt.

Synsättet att individualismen enkom regerar och kollektivismen är död känns dock för trångt. I själva verket är motsättningen mellan individualismen och kollektivismen en chimär. Det ena behöver inte utesluta det andra. Med internet som plattform är det istället uttrycksformerna som skiftar. Låt oss titta på två exempel.

En av kollektivets styrkor är att tråkiga saker blir roligare tillsammans. Detta är något som Nike tagit fasta på med konceptet Nike Bootcamp. Bootcamp ger möjligheten att genomföra ett flerveckors tufft fysiskt träningsprogram för fotbollspelare. På deras webb kan man registrera sina träningspass och resultat utifrån specificerade övningar. Tjänsten ger en möjlighet att jämföra ens resultat med tusentals andras – en motiverande drivkraft så god som någon för tunga trista fyspass. Även om det ”endast” är en virtuell samvaro, så icke desto mindre är den kollektiva känslan stark. Och inget hindrar att ett helt fotbollslag i Mullsjö jämför sina resultat med ett annat lag i São Paolo. 

Det andra exemplet handlar om att göra roliga saker ännu roligare tillsammans. Musiktjänsten Soundcloud erbjuder inte bara möjligheten att ladda upp musik och olika mixar, utan även att kommentera andras verk i detalj (kolla t.ex. Miss Dilemma). Till en godtycklig del av musikklippet kan kommentarer adderas från andra: ”mycket bra mixning”, ”snygg övergång” eller ”lite för mycket 80-tals dunka-dunka här”. För den som mixar låtarna kan det ge skön feedback, eller kanske pekpinnar om hur saker kan göras bättre.

Den nya kollektivismen som internet medför innebär långt ifrån alltid en fysisk samvaro, däremot en virtuell och mental. Smala intressen samlar enkelt skaror på nätet. I det verkliga livet går detta endast till viss gräns, för till viss del är vi i arbetsliv och skola tvungna att dras med människor med helt andra strävanden och intressen. Så, låt den nya kollektivismen frodas. Gör affärer och dra nytta av den. Eller samla människor för ideella ändamål. Verktygen har aldrig varit bättre än nu.

E-post för gamla - chatt och sms för unga

Under de två senaste åren har jag varit med och tagit fram en ungdomsstudie åt Datainspektionen. I denna har vi studerat inställningen till integritet hos ungdomar i åldern 14-18 år. Nu kommer den senaste rapporten och trenderna från de tidigare förstärks i mångt och mycket. Några av de centrala trenderna kring de ungas beteende:

• Andelen SMS ökar, +12 procent årligen
• Allt fler unga har egen egen dator hemma, +7 procent årligen
• Andel som lagt ut videoklipp på sig själv på nätet ökar, +5 procent årligen
• Allt färre använder webbkamera, -8 procent årligen

Det kanske mest slående är den kraftiga förskjutningen mot chatt och sms som kontaktverktyg.  55 procent chattar dagligen och 65 procent skickar sms dagligen. E-post är sånt man skickar till fotbollstränaren. Endast 14 procent mailar en vanlig dag.

Även om e-post fyller en vettig funktion i arbetslivet - man kan svara när man har tid - så är det sannolikt att en allt större del av företagens kommunikation kommer att ta nya vägar. Företag som inte planerar för att möta den yngre generationens krav kan upplevas som dammiga och på efterkälken hos såväl arbetssökande som kunder. SMS-offerter och säljsamtal över chatten är snart realiteter.

Vad kommer vi inte göra i framtiden?

I morse blev jag intervjuad i radio P4 om vilka beteenden vi inte kommer att ha i framtiden. Vi vet att vetenskapen, tekniken och utvecklingen generellt förändrar våra beteenden för alltid. Men vilka beteenden är det som försvinner för gott?

När jag fick frågan funderade jag en del på saken, även om jag bara hann nämna några i radiosändningen. Här således kommer lite mer tankar.

• MUSIK - I framtiden kommer vi inte att spela in på kassett, CD-skivor eller ens lagra låtar som MP3:or. Spotify har visat vägen med strömmande musik över nätet (trots temporära setbacks med geobegränsningar). Egen lagring är ointressant, allt är ett knapptryck bort i World Wide Computer.
• VIDEO - Snarlik utveckling som musik är att vänta. Ingen mer programmering av VHS-bandspelare eller ens digitala hårddiskar. Allt finns i nätet och kommer att vara åtkomligt med en sökning. Dock mer juridiskt komplicerat än musik och tar längre tid.
• RADIO/TV - Att zappa kanaler när det blir reklam är ett utdöende beteende. Popcatcher visar vägen med automatfiltrering av radioreklamen. Tekniskt är det inte komplicerat för tv heller. Frågan är om radio och tv i dess nuvarande former finns kvar innan de tekniska lösningarna kommer på plats. Stort motstånd hos industrin dock.
• LÄSANDE - På vägen mot ett mer visuellt samhälle kommer vi att läsa allt mindre. Mer bilder och video är realiteter på webben och tidningarna lider. Läsande är egentligen en obekväm konstruktion vi skapat för att överföra information. Kanske slipper vi detta extra steg i framtiden.
• VARDAGSRUTINER - Människan har alltid varit duktig på att undvika arbete och skapa uppfinningar som främjar bekvämlighet. Robotar har ännu inte fått stort genomslag, men mycket är på gång. Klippa gräsmattan, dammsuga, stryka skjortor, sortera strumpor,… Mycket rutinuppgifter i hemmet lär vi slippa i framtiden. 
• LÄKARBESÖK - Läkarbesök sker idag reaktivt. Vi går till läkaren när vi har ont. På samma sätt var det med tandläkaren för i tiden, vi gick dit och drog ut en tand när det gjorde ont. I framtiden kommer vi att ha en mer proaktiv sjukvård. Förutom när vi ramlar från en stege. Mot klantighet hjälper inga piller…

Har du fler tankar om vilka beteenden vi kommer att scrappa i framtiden? Skriv en kommentar!

De många små ssssanningarna

På en workshop nyligen i Skåne så föreläste tidigare ärkebiskopen KG Hammar före mig. Temat var en resa in i framtiden och KG menade att “förändring är livets egna villkor”. Ska man backa in i framtiden med ett ängsligt sinnelag eller ska man våga tänka nytt? Kyrkan är ju i realiteten en organisation som har förändrats drastiskt - med och mot egen vilja - under de senaste århundradena. Det går inte ha en glaskupa runtom, utan man måste resa frågorna, menade han.

Ett av problemen som kyrkan brottas med är begreppet sanning. Före moderniteten, vi pratar innan 1500-talet, så fanns det en (1) Sanning med stort S. Och det var den heliga skrift. I denna premoderna tid så ifrågasatte ingen vare sig varifrån sanningen kom eller vad den innehöll. I alla fall inte högt.

Under 1500-talet klev vi så in i den moderna tidsåldern. Det var inte längre självklart att den heliga skrift var den enda sanningen, utan istället kom vetenskapen in på arenan som en ny spelare. Vetenskap och förnuft fick allt större tyngd och blev den “nya” sanningen som fick allt större tilltro.

Denna utvecklingen pågick ända fram till 1950-talet då vi går in i postmoderniteten. I denna tidsålder så vittrar sanningsbegreppet sönder ännu mer. Det finns inte längre någon stor Sanning (S) utan istället många små sanningar (s s s s s s s). Helt plötsligt så har ingen sanningen. Sanningen finns nämligen inte längre, utan ligger istället i betraktarens öga. Den absoluta sanningen har ersatts av vår personliga tolkning - allt beror på vilket perspektiv vi anlägger. Människans värderingar av idag är radikalt annorlunda än i den premoderna och moderna tiden. I den postmoderna tiden så vill människan istället själv vara en del i sitt livs lösning. Detta innebär naturligtvis inte en utmaning bara för kyrkan - utan för alla som vill förstå den nya människan och dess handlande.

Läs även tidigare inlägg om den nya andligheten.