Framtidsbloggen

Social massmedia

Det snackas mycket om social media som Facebook och Twitter. Ja faktiskt så mycket att man känner sig lite trött på hela saken. Men en annan trend som kommer smygande är social massmedia. Traditionellt har det ju varit svårt att kommunicera med någon annan än den som sitter bredvid i soffan när man kollat på tv, men vi ser tecken på att även massmedia får sociala funktioner.

Redan nu ser vi vissa tv-kanaler som erbjuder kommentarsfunktioner på sina play-tjänster på webben. TV4 är ett sådant exempel fast kommenterarna är rätt glesa. Betydligt intressantare vore det naturligtvis att ta del av detta flöde i realtid. Tänk att se alla andras kommenterar direkt under exempelvis femmilen i vinter-OS. Det blir förstås extra intressant för live-event där närvarokänslan kan förstärkas kraftigt.

Fenomenet är nu inte förbehållet tv, utan även för radion finns det funktioner för realtidschatt. Radioboxen är en tjänst som är helt rätt tänkt, men tyvärr inte är särskilt välanvänd. Men att chatta med andra direkt under ett radioprogram ger förstås en ny dimension till radio.

Det kanske mest intressanta är när böckerna blir social media. Det står inte på förrän vi kan lämna kommentarer till kapitel eller till och med enskilda meningar i en viss bok. Man kan se det som anteckningar i marginalen där man kan läsa andras tankar och tolkningar. Det kommer att nyansera innehållet och ge möjlighet till expertanalyser direkt när man läser något (likväl som alla fårskallars dravel).

De som på ett sätt har kommit längst är tidningar, eller snarare deras webbsajter som alla har kommentarsfunktioner. Innan vi läser tidningen på en läsplatta blir det förstås svårt att inkludera kommentarer i större utsträckningen. Men en annan intressant vidareutveckling vore att kunna kommentera enskilda stycken, bilder, aktiekurser, eller i princip vilka saker som helst på detaljnivå. På sätt skulle man ha informationsfragment sida vid sida med åsikter och kommenterar. Gör detta material sökbart så har man en mycket intressant funktion tror jag.

Framtidens tidning

Jag får ibland frågan hur ofta jag har haft rätt när jag har “siat om framtiden”. Men frågan är fel ställd. Att jobba med omvärldsanalys handlar inte om att förutspå framtiden, utan om att utforska den. En av metoderna är scenarioanalys där man målar upp olika tänkbara framtidsbilder. Det går alltid att hitta exempel ur dessa på saker som inträffat i verkligheten. Och det är precis lika lätt att sopa alla felbedömningar under mattan.

Att Apple lanserade iPad var för många ingen överraskning då det har spekulerats ett tag. Men detta var en sån sak som fanns med i ett tidigare scenarioarbete jag utförde åt den internationella paraplyorganisationen World Association of Newspapers för ett par år sedan. Målet var att skapa framtidsscenarier för framtidens tidning 2020. Här är en del av ett av de fyra scenarierna:

“A key driver to the development has been rapid technology development as well as quick uptake. Electronic devices are light, thin and cheap. One of the most exciting products is iPaper, a foldable display from Apple launched in 2012. The iPaper is updated frequently over broadcasting networks. News is mainly distributed by Google and NBS in cooperation with broadcast or telecom operators. The iPaper also has additional functionality and can be used to watch TV and movies. In fact, reading tends to fade away among younger people as we move into a more visual society.”

Även om de exakta detaljerna är fel så är fördelen med scenarioarbete just att man kan kliva in i tänkbara framtida världar och utforska dem flera år innan de verkligen händer. På så sätt skapar man en mental framtidsberedskap. Numera fokuserar jag på Framtidskartor som på ett mer kontinuerligt sätt följer den tänkbara framtiden. Att göra scenarioövningar var femte år eller så blir alldeles för långsamt för de flesta företag. Framtiden kommer till oss snabbare än vad vi tror…

Färre och färre lägereldar

Under 60-talet lockade Lennart Hyland uppemot fem miljoner svenskar att bänka sig framför TV:n – varje vecka. Det är än idag en imponerande tittarsiffra. Under 2000-talet har inget TV-program haft högre tittarandel. Massmedia fungerade på den tiden som en modern lägereld, något familjen samlades runt för att gemensamt ta del av nyheter och underhållning. Det begränsade utbudet var anpassat till en bred publik vilket gjorde det lätt att samsas om vad man skulle ta del av. Kanalerna och programmen var få och man rättade sin smak till det allmänna och höll till godo. Massmedia följdes av massorna trots sin trubbighet – det var bra för många men bäst för ingen.

Om vi förflyttar oss till 1996 så var det över 50 TV-program som lockade fler än 25 procent av de svenska ungdomarna att samtidigt se på TV. Det känns idag nästan overkligt att program som Söndagsöppet, Bingo-Lotto och Agnetas nyårskarameller lockade över en fjärdedel av de unga. Som en jämförelse var det under 2009 endast två program som lyckades med denna bedrift: Melodifestivalfinalen och Kalle på julafton. Det blir stadigt färre och färre lägereldar. Det tycks som att mikromedia regerar.

Streamad film med barnsjukdomar

I oktober 2008 skrev jag ett blogginlägg om att internet är världens största jukebox. Spotify hade just lanserats och fungerade riktigt riktigt bra. Jag skrev om att det nästa naturliga steget var att inkludera även filmer vilket har berörts även i senare inlägg. Internet blir inte bara en jukebox utan hela jämrans videobutiken också.

Efter att nu ha testkört Voddler ett tag så kan man väl sammanfatta situationen med att de inte lyckats lika bra som Spotify och snabbt måste fixa alla barnsjukdomar för att inte hamna under konsumentens acceptansnivå. Några observationer.

• Gränssnittet suger. Bland det första man får lära sig i kursen om användbarhet är att inte uppfinna hjulet på nytt. Genom att skapa gränssnitt med nya visuella koncept förvirrar man lätt användaren och att navigera kräver en insats. I Voddlers fall fungerar inte musen och man får istället irra runt med piltangenter och trycka enter för att välja. Det hade varit betydligt bättre att anamma endera webbgränssnittet eller ett vanligt applikationsgränssnitt som folk kände igen sig i.
• Stabiliteten är kass. Alla som har kört Spotify vet hur snyggt lösningen fungerar. Allt startar direkt när man klickar (fiffigt va, maila mig om du vill veta hur ). Till och med när man tappar nätkopplingen så “kraschar” programmet snyggt. Man vet att det strax funkar igen. Att skeppa över filmer istället för musik kräver förstås mer av nätet men Voddler kraschar oavbrutet. Endera i menyn eller under filmen. “Python script error” skriker det plötsligt ut över skärmen och man undrar vad det är som händer.
• Filmutbudet är begränsat. Det är förstås förlåtligt att man inte har alla filmer i världen. Det är knappast Voddlers fel utan snarare filmbranschens. Men det är inte många filmer som man verkligen längtar efter att se. Det känns som en redan urplockad reahylla på en bensinmack. Oaktat detta faktum så är det kanske ett större mysterium att inte fler betalfilmer finns tillgängliga. Men Voddler kanske inte vill halka in i Film2Home-nischen utan vill verka just gratis.

Betalt för webbnyheter en oframkomlig väg

Det har diskuterats en del på sistone om möjligheten för tidningar att ta betalt för sina nyheter på nätet. Till den skeptiska skaran sällar sig Joakim Jardenberg, Mindpark, och Fredric Karén, SvD nya medier, med flera. Men förvånansvärt många inom tidningsbranschen tror ändå att det är en framkomlig väg. Det tror inte jag.

I alla fall inte för rena nyheter. Att sälja DVD-skivor med tidningen, skapa iPhone-appar för särskilda grupper, javisst,  men att ta betalt för rena smör-och-bröd-nyheter kommer inte att funka. Jag har en kompis som idag jobbar i tidningsbranschen som inte ens går till tidningarnas webbsajter längre - han läser sina nyheter på Wikipedia istället. “Snabbare uppdatering - och dessutom är det som står där sant”, säger han.

Okej, varför kommer det inte att funka? Dels har, som Fredric Karén säger, “tåget redan gått”. Att vänja folk med gratis nyheter gör det svårt att helt plötsligt börja ta betalt. Speciellt i en tid av gratismentalitet där istället allt mer ges bort gratis. I Kina har man helt resignerat och exempelvis all musik skänks bort på Google - artisterna får tjäna pengar på konserter istället. Men den stora anledningen är de mentala trösklar som uppstår när man börjar ta betalt. Efterfrågan sjunkar då dramatiskt. Kolla grafen neden som illustrerar det hela.

För saker som är gratis är efterfrågan hög. Eftersom det är just gratis är det lätt att testa produkten eller tjänsten och är man inte nöjd är det inte mer med det. Men så fort man tar så lite som 1 öre betalt så sjunker efterfrågan dramatiskt. Kurvan är alltså inte kontinuerlig utan gör ett stort hopp nedåt till en helt annat nivå. Rent mentalt är det en enorm skillnad om något är gratis eller om det kostar mycket, mycket lite.

Det är inte kostnaden i sig som är avskräckande, utan istället den mentala transaktionskostnaden. Att fatta beslut kräver vår uppmärksamhet och tankekraft. Vi måste fundera på om handlaren är pålitlig och bestämma om varan är värd priset. Och människan är som vi vet lat och vill processa så lite information som möjligt. Om kostnaden är noll behöver vi aldrig starta denna tankeprocess. Ett öre kan göra hela skillnaden, vilket är av förklaringarna till att mikrobetalningar inte har slagit igenom. Gratis är en marknad, det som kostar är en helt annan.

Men, detta motsäger naturligtvis inte det faktum att tidningar kan tjäna pengar. Vi kommer att se nya kreativa metoder och affärsmodeller ju mer prekärt läget blir. Nöden är ju som sagt uppfinningarnas moder.

För mer tankar kring gratis så handlar Futurewise senaste nyhetsbrev om det.

Äntligen börjar vi sniffa på omgivningen

Även om jag sedan år 2000 har varit mycket skeptisk till ett snabbt genomslag för mobila tjänster så är “mobilen som sniffare” något jag ändå trott på. Som vi alla vet är inmatningsmöjligheterna högst begränsade. Att skriva in en webbadress på mobilen är högst enerverande. I 99% av fallen är det troligare att man hamnar på psyket än kommer till en webbsajt.

Därför tilltalas jag av tanken att man med mobilen kan “sniffa” på olika saker. Det kan vara produkter, annonser, informationstavlor och andra saker i vår omgivning som förses med taggar. Många trodde ju att streckkoderna skulle vara lösningen på detta. Men de visade sig vara för komplicerade att tolka varvid tvådimensionella streckkoder uppstod. Flera företag har presenterat olika standarder men hittills har det gått trögt.

I Sverige har Aftonbladet varit en föregångare med sina taggar i tidningen som länkar till videor och annat innehåll. Men i Japan är dessa redan stapelvara (vilket du kan läsa mer i nyhetsbrevet med tema Japan exempelvis). För den som inte vill klicka på länken här så kan man fota taggen nedan, använda Aftonbladets funktion Tagga och sedan komma till sidan

En intressant observation är nu att dessa dyker upp även i tidningen New Scientist. Låt gå för att det ännu bara var en annons på baksidan. Men en starkare koppling med mellan den fysiska världen och den digitala är positiv för många traditionella aktörer, exempelvis tidningar och tidskrifter som söker nya vägar. Även annonsörerna för high-end-produkter borde se utvecklingen positivt.

Utvecklingen med 2D-koder är intressant eftersom den ger oss snabba ingångar till den digitala världen från den vanliga “analoga” världen. Dessa genvägar kortsluter det vi fokuserar på i den verkliga världen med relaterad information på nätet. Man kan säga att adressfältet i webbläsaren görs obsolet. När det finns en speciell tagga-knapp på mobilen kan det verkligen ta fart. Men som sagt, jag är inte den som kommer ställa mig och säga att mobila tjänster blir årets stora trend…

Tillgänglighet går före kvalitet

I lördags hade DN en artikeln som hette “Lyssning till varje pris“. Temat är det allmänna ointresset för högkvalitativ musik. Och då pratar vi ljudkvalitet och inte något annat. Även om MP3-formatet är dynamiskt så använder många personer en låg kodning som sänker kvaliteten. Jonas Nordin på Stim talar om “massornas totala ointresse för ljudkvalitet”.

Och det ligger något i det. Ett annat exempel är de radiosändare man kopplar till MP3-spelaren i bilen. De ger en högst risig ljudbild, men är ändå väldigt populära. Hellre lyssna på sin egen musik även om den är raspig, än radions skval med reklam och trista dj:s.

Och för video och tv tycks det inte vara bättre . YouTube är urexemplet på att tillgänglighet är viktigare än kvalitet. Och många ser nog friidrotts-VM på SVTs och TV4s webb, där i alla fall TV4 har så usel kodning att de borde skämmas.

Det intressanta i sammanhanget är inte att det förhåller sig på detta sätt, utan att vi själva förnekar det. Jag har i flera kvantitativa studier jag genomfört ställt frågor kring vad som är viktigast kring tv-tittande. Det som alltid kommer på första plats är, jo just det, hög kvalitet. I praktiken så vet vi att så inte är fallet. Det finns naturligtvis någon nedre gräns där saker och ting blir för dåligt och intresset helt svalnar (se till exempel på mobila tjänster pre-2009).

Kvantstudier måste alltid tolkas och behandlas med varsamhet och just här ligger det nog psykologiska faktorer bakom resultaten. Ingen vill påstå att kvaliteten är oviktig, det vore lite genant att säga att man accepterar pixliga filmer och kasst ljud. Men när den där härligt nostalgiska 80-talsvideon kommer upp på YouTube, då spelar kvaliteten en marginell roll. Tillgänglighet tycks övertrumfa kvalitet.

Analog deflationstakt: 15% per år

Nu drar Framtidsbloggen igång igen efter sommaruppehållet. Först ut är en reflektion på den analoga tekniken.

Ett vanligt uttalande är att inget medium dör, endast att det tillkommer nya. Se till exempel på att biografer och radiokanaler finns kvar trots att det kommit nya former. Jag har själv stått och predikat denna tes. Men jag börjar själv bli högst tveksam på dess giltighet framledes. Jag har tidigare bloggat om radions utveckling och bions utveckling och tendensen är nedåtgående. Kanske är det så att vi kommer att se flera medier helt försvinna.

Det hela beror förstås på hur vi definierar medier. Inte många spelar stenkakor längre. De ersattes av LP-skivor och sedan CD-skivor. Det är mera formen som har ändrats. Men när vi lagrar MP3-or på en dator är det fortfarande samma medium?

Vår längtan att i bästa lägereldsanda sitta runt en stor skärm och ta del av samma film lär bestå. Men är det biografer som levererar denna upplevelse i framtiden? Eller hemmabio? Eller något helt annat?

Det kanske inte är så väsentligt hur man definierar det hela, men min nya tro är att vi faktiskt kommer få se flera olika medier helt marginaliseras. Först ut är kanske just skivor. Att musiken flyttar över till streaming-lösningar är en tydlig trend. Spotify värderas skyhögt. Kring årsskiftet skrev jag om att CD-skivor snart är värdelösa och det är lika bra att sälja dem så fort som möjligt. Inte förrän nu i sommar tog jag mig i kragen och gjorde mig av med mina egna skivor. Såväl singlar som LP och CD såldes på Blocket och till secondhand-butiker. Så här ser prisläget ut:

• 120 singlar: 300 kr
• 150 LP-skivor: 600 kr
• 200 CD-skivor: 1 300 kr

Trendspaning i Los Angeles

Pa en heldag i Los Angeles far man ha kanselsproten ute for att hinna med och kanna av nya trender. Foljande fem var de jag reflekterade over.

1. Vaenliga USA. Forsta intrycket av USA man alltid far ar ratt negativt nar man landar. Sura blickor, trixiga fragor i passkontrollen och knappt att man blir inslappt. Men nu har de helt arbetat om konceptet. Sma charmtroll sitter i luckorna och ler mot en och halsar valkommen. Det finns till och med en skylt som sager att de ska vara trevliga och artiga. De har med andra ord haft en workshop och kokat ihop nagra nya vardeord. Ligger Obama bakom?
2. Uberlyxens (tillfalliga) dod. Pa Rodeo Drive i LA sa trangs lyxbutikerna (typ Biblioteksgatan fast snappet varre). Daremot inte kunderna. Det ar helt ode och det ar knappt sa att kandisarna fran Mulholland Drive tar sig ner hit langre. Skraddaren Bijou kor sin knallgula Rolls Royce (gult ar ju en saaaa vacker farg) och parkerar utanfor sin butik som kraver tisdbokning. Men aven dar gapar det tomt bakom gardinerna.
3. Destination stores. Ett fenomen som inte pa nagot satt ar nytt egentligen, det har vi till och med pa Kungsholmen. Men Pradas butik saknar helt skyltar som signalerar vad det ar. De invigda vet forstas. Eller for de som blir nyfikna och gar in i butiken.
4. 4D video. Nar man trodde att 3D-glasogonen (ni vet med ett rott och ett gront oga) begravts for alltid sa dyker dom upp igen i Universal Studios Theme Park. Det ar nu 3D i flerfarg. Eller faktiskt i annu fler dimensioner. Nar en asna nyser skvatter det pa en. Stolarna hoppar nar hastar galopperar. Och vinden blaser forbi nar drakarna flyger over. Filmen ar Shrek och det hela sker i 4D.
5. Semi live virtuality. Liknande Shrek har dom aven Terminator i 3D. Men har ar det egentligen annu coolare gjort. Verkliga skadespelare agerar pa scenen och tar sig in och ut i filmen. Ibland agerar de pa scenen, ibland aker du motorcykel genom duken och dyker upp inne i filmen. Rok sprutar ut nar det sprangs. De tredimensionella monstren gor att man nastan flyttar huvudet i biostolen. Gransen mellan det verkliga och virtuella suddas verkligen ut. Coolt i kubik.

Well, over and out for tillfallet. Nasta trendspaning blir fran Tahiti!

Användargenererat ger nya incitament

Vissa har hävdat att amatörer som skapar media på nätet inte håller tillräcklig kvalitet. Men begreppet kvalitet håller på att luckras upp. Det är en glidande skala från det riktigt dåliga till det riktigt bra. Någon tröskel behövs inte längre passeras - i form av skivbolag, filmbolag, bokförlag, galleriägare, etc. Och förstås: det som är god kvalitet för en person är skräp för en annan. Och tvärtom. På nätet får alla välja och vraka som de vill.

För drygt tre år sen skrev jag i en TrendBrief som innehöll trenden “Konsumenten blir producent”. Ett av exemplen då var långfilmen Star Wars 3,5 “Revelations” som skapats av Star Wars-fans. Nu kommer även en fan-filmen på temat Sagan om ringen. Filmen heter “The Hunt for Gollum” och är 40 minuter lång. Produktionen är mycket proffsig, att skilja den från en vanlig spelfilm är inte lätt. Även om långt ifrån allt användargenererat innehåll håller denna kvalitet så kan vi konstatera att 2000-talet tillhör amatörerna.

Drivkrafterna är också långt ifrån alltid kommersiella. I detta fall är det drömmen om att gemensamt skapa en film tillsammans med andra som delar samma intresse. Vi är på väg in i någon form av open source-värld där alla bidrar med sitt strå till stacken. Oavsett om det är en snygg spelfilm eller en wikisajt om karaktärerna i serietidningen Groo (jodå det finns nischer för allt). Kommunalt skapat, kommunalt ägt.

Det känns som att vi måste röra oss bort från debatten om upphovsrätt och mot något mordernare. Bort från det genomkommersiella och mot en ny form av gemensamt ägande och forfogande. Där material kan användas som byggblock för att skapa nya och bättre saker. Vi måste på något vis - oklart hur - lösa knuten där patent och upphovsrätt styr människans vidare utveckling. Utopi? Kanske, men många gräsrötter driver på åt det hållet.