Framtidsbloggen

Svärmintelligens och idéstormar

Begreppet svärmintelligens är rätt spännande. Ända sedan boken Wisdom of Crowds så har allt fler företag insett styrkan att involvera kunderna. Ja inte bara företag utan även andra organisationer och myndigheter. I USA låter polisen allmänheten leka detektiver. Längs den mexikanska gränsen har mängder av kameror placerats. Privatpersoner sköter patrulleringen genom att studera dessa och kan direkt rapportera om de ser illegala flyktingar på nån kamera.

Dell har med sin sajt Ideastorm lyckats få användare att generera mer än 10 000 idéer. Och de låter dem till och med sköta sållningsarbetet genom att alla kan promota de bästa idéerna. Det finns även en kommentarsmöjlighet och i snitt har varje idé fått åtta kommentarer. Även om många idéer är kass så finns en rad guldkorn, och om inte annat skapas en känsla för vad kunderna efterfrågar. Svärmintelligens slår – i alla fall i volym och kostnad – fokusgruppsintervjuer överlägset.

Digital symbios snart ett måste?

Jag har tidigare skrivit om att fysiska produkter behöver digitala ekosystem. Det som blev årets leksak är ett bra ett bra exempel på det motsatta. U.B. Funkeys är i grunden ett dataspel där man kan utforska olika världar. Men det är inte bara något som finns i den digitala världen utan man kan också köpa ett otal lekfigurer (“funkeys”). Det kluriga med lösningen är att varje figur man köper öppnar upp nya världar i spelet. På så sätt kommer man runt problematiken att ta betalt på internet.

Andra exempel där digitala och fysiska produkter samspelar är dataspel som Wii, Guitar Hero, Singstar, etc. Man kan naturligtvis se iPhone som en sådan produkt också: en fysisk enhet med en tydlig koppling till den digitala världen genom nedladdning av applikationer. Det fysiska och digitala kommer att bli allt mer sammanvävt och kommer många gånger att behöva båda benen för att attrahera konsumenten.

“Va, en pryl utan community eller nedladdningsbar mjukvara? Nej, då vill jag inte ha den…”

“Va, en internettjänst utan möjlighet att koppla den till nya coola prylar? Nej, det verkar inte intressant…”

Billigt – Högkvalitativt – Excellent (del 3)

Detta är det sista inlägget av tre, du kan också läsa del 1 och del 2.

Temat är som sagt excellenta produkter. Billiga produkter och produkter med hög kvalitet är inte längre tillräckligt, utan det behövs excellenta produkter. Vad är då en excellent produkt? Låt mig ge tre exempel.

• iPhone. En snart klassiskt exempel är iPhone. Den är inte bara något bättre än vad vi tidigare sett, den är ljusår ifrån vad vi sett innan. Låt gå för vissa barnsjukdomar. Den är sjukt bra, som Susanna Kallur skulle ha sagt. Vem hade anat att man skulle kunna spela ocarina på sin mobiltelefon för ett år sedan?
• Ben & Jerrys. En annan excellent produkt är Ben & Jerrys. Vi har tidigare haft glass som Americana med nötter och pecan, men Ben & Jerrys är mer extrema. Det är chokladisbjörnar, det är coola namn som Fossil Fuel, det är snygg design och det är väldigt väldigt dyrt. Vem kunde ana att det gick att ta 55 kronor för en minimal förpackning glass för fem år sedan?
• Spotify. Spotify erbjuder all världens musik för en spottstyver. Eller för mycket diskreta reklammeddelanden. De förändrar än en gång maktbalansen inom musikindustrin. Artister kan få betalt, kunderna är nöjda och Pirate Bay är de som borde oroa sig. Även pirater måste utveckla sin affärsmodell. Vem kunde tro att all världens musik skulle vara tillgänglig för 99 kronor i månaden för ett år sedan?

Vad är det som är så fiffigt med denna typ av produkter? Förutom de uppenbara intrinsiska kvaliteterna så finns det ytterligare en finess: de har även marknadsföringen “inbyggd”, som Seth Godin uttrycker saken. Det innebär att de inte nödvändigtvis behöver investera massvis med pengar på dyra reklamkampanjer. De behöver inte ge sig in i ett marknadsföringsträsk där 75% av mottagarna dissar reklamen. Produkterna och tjänsterna har en sån inneboende kraft, ett slags inbyggt momentum, som gör att de så att säga säljer sig själva. Så kommer framtidens produkter och tjänster se ut.

Billigt – Högkvalitativt – Excellent (del 2)

Fortsättning från tidigare blogginlägg.

Som en följd av den hyperkonkurrens som uppstår i den tilltagande globaliseringens fotspår, så krävs mer än billiga produkter och hög kvalitet. Nästa fas fokuserar således inte längre på att göra saker bättre, utan “att göra bättre saker”. Denna fas kan sägas inledas på 2000-talet och förskjuter fokus till faktorer som innovation, estetik och design. Som en följd av den kvalitetskonvergens som skett så är de inneboende kvalititeterna många gånger snarlika. Det blir istället de yttre kvaliteterna som ofta blir avgörande. Att vara unik, äkta, att ha stil och ett starkt varumärke blir alltså viktigare i denna nästa fas.

Summa sumarum så har vi skiftande fokus i tre faser:

• 1960- och 1970-talen: “att tillverka saker billigare “
• 1980- och 1990-talen: “att tillverka saker bättre “
• 2000-talet: “att tillverka bättre saker”

Hur länge kommer den senare eran att bestå? Omkring 20 år? Eller en kanske än intressantare fråga, vad kommer efter den? Detta kan man förstås bara spekulera i. En tänkbar utveckling är att “saker” blir av mindre värde än idag. En allt större del av handeln handlar redan om tjänster och upplevelser.

Möjligen kommer vi se en rekyl där pendeln svänger från vårt genomkommersialiserade samhälle till en mer återhållsam, naturnära hållning där ägandet istället är kommunalt. I en sådan modell så är det personliga ägandet inte längre lika viktigt utan snarare själva användningen och nyttan av produkterna.

Man kan dra en parallell med standup-komikern George Carlin som syrligt kommenterade flygvärdinnornas uppmaning: “Before leaving the aircraft, please check around for any personal belongings you might have brought on board.” med resonemanget “What other kinds of belongings are there besides personal? Public belongings? Do they honestly believe I would travel with a fountain I stole from the park?” Kanske blir flera  av dagens personliga ägodelar framtidens gemensamma fontäner.

I morgondagens inlägg ska jag försöka ringa in några excellenta produkter.

Billigt – Högkvalitativt – Excellent (del 1)

Länder och regioner växer och faller. Företag likaså. Många gånger är det inte helt uppenbart varför. Jag tänkte ta upp mina (och andras!) tankar kring detta i ett par blogginlägg. Om vi börjar med en övergripande betraktelse över konsumtion och företagande så kan man under de senaste femtio åren se tre relativt tydliga faser (det finns naturligtvis ett otal sätt att skära verkligheten på, detta är ett).

Enligt Stuart Rosenfeld så var den dominerande strategin under 1960- och 1970-talen ”att göra saker billigare”. Asiatisk industri, främst Japan, lyckades på ett fenomenalt sätt massproducera billiga saker genom att uppnå skalfördelar och sänka kostnader. Men ”Made in Japan” var ofta ett tecken på låg kvalitet på den tiden. Detta illustrerades bland annat i filmen Back to the Future där den förvirrade Dr. Emmett Brown från 50-talet läser på en etikett på tidsmaskinen och konstaterar att det inte är förvånande att apparaten inte funkar: det står Made in Japan på den. McFly (alias Michael J. Fox) som relativt doktorn är från framtiden förstår inte vad han menar utan säger “but they make the best things!!?”.

Nästa fas blev “att göra saker bättre”. Det räckte inte längre att tillverka billiga produkter i en hårdnande konkurrens. Istället blev kvalitet ett honnörsord under 1980- och 1990-talen. Total Quality Management och Six Sigma blev redskap för att förbättra kvaliteten. Eller Kaizen som man sa i Japan.

Här skulle historien kunna ta slut. Vad behövs mer än billiga och högkvalitativa produkter? Läs fortsättningen imorgon!

Skrivarbläck dyrare än champagne

Alla som har en skrivare fasar för att bläckpatronerna ska ta slut. Det är nämligen dyrt att byta. Speciellt om man ska ha originalbläck från de stora tillverkarna. Enligt HP räcker en liter bläck till 7 000 utskrifter. Om kostnaden att skriva ut en A4 uppskattas till 3 kronor så blir literpriset för skrivarbläck över 20 000 kr. Som en jämförelse ligger den dyraste champagnen på Systemet, Krug Collection, på 5 500 kr litern. Skrivarbläck är alltså nästan fyra gånger dyrare än Systemets finaste champagne.

Skrivartillverkarna svarar att bläck är dyrt för att bläckpatroner är mycket avancerade produkter. Miljarder plöjs ned i forskning varje år. Det må vara sant, men ett lika korrekt svar är att affärsmodellen bygger på billiga skrivare och dyra patroner. Marknaden för skrivarpatroner uppskattas till 400 miljarder kronor årligen. Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellen.

Som affärsmodell betraktat är detta mycket intressant. Kommer vi i framtiden att få se fler företag som väljer att sänka priset på sin produkt för att istället ta betalt för andra saker? Ett annat exempel är Habbo Hotel där man gratis blir medlem. Att leva och bo i det virtuella hotellet är gratis. Men varför inte lägga lite pengar på en virtuella hund eller nya kläder? Jag tror att det blir vanligare att företag ger bort saker billigt eller gratis för att skapa intressanta andrahandsmarknader. Detta skulle kunna leda till en mer prenumerationslik konsumtion där själva ägandet många gånger blir sekundärt. Vad tror du?

Pepsis varumärke värt 1 krona

Idag på ICA noterade jag att en 1,5-liters Pepsi kostade 11,90 och ICAs cola-kopia 10,90. Pepsis varumärke måste då vara värt 1 krona. EMV har drabbat starka varumärken hårt. Pepsi vill naturligtvis ta mer betalt, säkert 19,90 kan man tänka sig. Men det blir en omöjlighet när ICA tar 10,90. Man kan inte dra någon annan slutsats än att Pepsi kommit fram till att exakt 1 krona mer är vad folk kan tänka sig att betala för att köpa konceptet Pepsi, varumärket Pepsi, livsstilen(?) Pepsi. Och möjligen, möjligen en godare läsk.

Ett annat exempel är tv-serier. Spelare det någon roll att 24 går på TV4? Är det tv-kanalens varumärke som betyder något, eller tar tv-seriens över? För de som laddar ner via nätet så blir det troligen rätt oväsentligt om det är TV4, Nippon TV, iTunes eller Piratebay som erbjuder 24.

Samtidigt kan man hävda att övertillgängligheten gör att varumärkena blir de viktigaste garanterna vi har. Det som snabbt kan skilja agnarna från vetet när snabba köpbeslut ska tas. Varumärkets vara eller icke vara. Alla vill ha svaret, ingen vet säkert. Forskning pågår. Vad tror du?

Översvallande övertillgänglighet

Att studera framtiden är bland annat att studera trender. Vissa trender är enklare än andra att upptäcka. När pressen skriver att webb-tv ökar så får vi direkt en hyfsad idé om hur framtiden kan te sig. Mer innehåll blir tillgängligt på nätet, tv-innehåll börjar streamas, tv-kanaler sänds live via nätet, tv växer ihop med nätet, etc. Även om inte alla detaljer är klara så är trenden tydlig: rörligt innehåll blir en allt viktigare del av webben.

Andra trender kan vara mer svårupptäckta. De syns inte i allt brus som passerar förbi oss. Det är så många små händelser som sker så att vi inte upptäcker vad det egentligen är som håller på att hända. Övertillgänglighet är en sån trend. Det är något som kommit i små steg, men där varje steg i sig inte alltid ger en direkt aha-upplevelse. Webb-tv kan sägas vara ett sånt indicium på trenden övertillgänglighet. Denna trend innebär att allt blir tillgängligt bortom alla rimliga gränser. Media blir så lättillgänglig att vi inte vet vart vi ska vända blicken eller öronen. Mat blir så lättillgänglig att vi äter för mycket. Olika sanningar blir så lättillgängliga – och oftast motstridiga – att vi inte vet vem vi ska tro på. I detta kaos försöker vi orientera oss och överleva. Den översvallande övertillgängligheten har smugit  sig på oss, och vi har inte riktigt hunnit fatta eller vänja oss. Valfrihet i begränsad mängd javisst, men vill vi ha ett oändligt antal alternativ? Att välja mellan tio glassorter är okej, men mellan 10 000? Eller en miljon?