Det går inte ihop

May 15, 2010

I DN stod det nyligen (8 maj 2010) att Premiepensionsmyndigheten hade granskat den verkliga genomsnittliga pensionsåldern och den var 59,1 år vid 2004. I sammanhanget jämfördes den med Grekland och visade att vi inte var så fruktansvärt långt ifrån deras låga pensionsålder.

I vilket fall så är siffran lite kuslig i sig. Speciellt om man betänker att den så kallade etableringsåldern bara de senaste 20 åren ökat från 21 till 28 år i Sverige (DN 10 apr 2010). Det är den ålder då 75 procent av en generation är ute i arbetslivet. Med tanke på att ungdomsarbetslösheten cementerats på en nivå kring 25 procent så blir denna etableringsålder nästan svår att beräkna definitionsmässigt.

För att komma till min poäng så arbetar vi alltså grovt räknat mellan 28 och 59 år i Sverige. Det motsvarar 32 år av våra liv. Eftersom våra livsspann numera är så pass långa som 81 år i snitt, så motsvarar tiden vi aktivt bidrar till samhället med våra insatser till omkring 40 procent. I jämförelse med situationen för säg hundra år sedan så arbetade majoritet uppskattningsvis 60-80 procent av sina liv.

Om man vidare betänker att långt ifrån alla i arbetsför ålder arbetar så blir ekvationerna ännu dystrare. Då försvinner ytterligare omkring 10 procent av arbetskraften. Sammantaget så har vi en situation där allt färre ska försörja allt fler. Inom demografin pratar man om den så kallade försörjningskvoten som säger hur många unga och gamla varje arbetande person måste försörja. Då andelen äldre nu börjar stiga relativt snabbt är prognosen att denna försörjningskvot kommer att öka 25 procent de kommande 50 åren. Trycket på välfärden blir alltså enormt om inte tillväxten kommer genom fortsatt rationalisering, automatisering och datorisering.

När folkpensionen infördes 1913 så inträdde rätten till pension vid 67 år. Men med tanke på att de flesta redan var döda vid denna ålder var det en billig reform. Medelåldern i Sverige var vid denna tid omkring 57 år. Om vi idag går i pension vid 59 och lever till 81 så har vi en medborgarlön i 22 år av våra liv. Det är förstås en ekvation som inte går ihop i längden. Det är inte bara grekerna som kommer att få jobba längre på ålderns höst.

Man kan också vända på resonemanget och se det som att alla faktiskt inte behöver arbeta för att vi ska det så bra som vi har det i Sverige. Sedan 1970 har vi sett en reallöneökning med 50 procent. Eller varför inte resonera som sociologen Jörgen Larsson som menar att vi kan gå ner till hälften i arbetstid och ända ha samma levnadsstandard som motsvarande en heltid på 50-talet. Fast då får vi förstås lägga bort lyx som mobiler, utlandsresor och märkeskläder.


Taggar: ,
Postad i Demografi | Comments Off on Det går inte ihop